Den sjuka normaliteten

Den sjuka normaliteten…

Det finns en gnagande känsla inom mig att allt inte riktigt är som det ska – när jag betraktar världen jag lever i blir jag först varse om att något känns fel. Först tror jag att det är mig det är fel på men sakta känner jag att jag tillåtit mig att bli del av det jag känner inte är som det ska. Ja ibland blir jag förvirrad själv men har på sistone även känt en liten besvikelse av att vi bara verkar ånga på utan att se vad som sker runtomkring oss – varför har vi till exempel låtit det bli normalt att vissa barn måste ta medicin för att klara av skolan? Varför har vi accepterat att det är normalt att vara trött efter vi har ätit mat? Varför har vi inte förmågan att se när barn i ett klassrum är för trötta för att jobba? Vad är det som gör att vi är mer upptagna att se till att barn gör uppgifter vi vill att de skall göra än att se till deras behov av vila? Jag kan fortsätta i all evighet känns det som och jag är inte klar ännu men alla dessa frågor cirkulerar i mitt huvud och jag känner att jag vill ha ett svar – kanske kommer jag inte att få det – kanske räcker det för mig att skriva dessa rader – eller så kanske jag inte slutar förrän jag får svar jag är nöjd med…
I min värld är det inte normalt att behöva dricka alkohol för att umgås, i min värld är det inte normalt att så många får cancer, i min värld är det inte normalt att inte vilja se vad som sker omkring oss, i min värld är det inte ok att på ett aggressivt sätt få elever att göra sina uppgifter, i min värld är det konstigt att vi inte ifrågasätter varför våra bidrag till forskning inte leder till att få svar på varför sjukdomen uppkommer även om vi kan hantera den på ett skickligt sätt, i min värld är det konstigt att vi accepterar ett liv som verkar sakna liv. Och varför blir jag så störd av allt detta? Kanske för att jag känner att det finns något mer till livet än det vi hittills accepterat som normalt…? Kanske för att jag själv accepterat allt detta men känner att jag vill dra mig ur? Är det tillåtet? Och vad sker om denna text kommer ut och alla kan se att det är jag som skrivit den? Det gör faktiskt inte så mycket – jag skulle nog snarare bli glad att jag faktiskt har modet att skriva vad jag känner och inte bry mig om vad andra tycker. Det skulle faktiskt vara en lättnad – som om barnet inom mig äntligen ger sig själv tillåtelse att berätta vad det känner och har funderat över under många år.
Så det är med en lite varmare känsla i bröstet jag avslutar detta brev och kan nog säga på återseende – jag är inte riktigt säker på att jag och min lilla pojke är nöjda med alla våra funderingar – det känns mer som början på något nytt.
Med varma hälsningar – Matts Josefsson