En bekväm sanning?

Jag lyssnade precis på ett radioprogram där man pratar om hur Polen avverkar skog som blivit angripen av barkborrar, skog som enligt vissa borde skyddas då den är gammal. En rättslig process har tydligen startats om huruvida Polen gör rätt eller fel och Polen skall enligt EU domstolen upphöra med all avverkning tills domen förkunnas om cirka ett halvår – Polen har dock inte slutat avverka utan fortsätter med argumentet att träden måste avverkas då de kan utgöra en fara för människor då de riskerar att falla.

Jag antar att träd som angrips av barkborrar inte överlever och kommer förr eller senare att falla. Sen kan jag tänka mig att man väljer att avverka då man fortfarande kan ta vara på virket vilket verkar rimligt i mina ögon – Polen riskerar dock att få betala vite om de fortsätter avverka.

Hursomhelst så var det inte riktigt det jag ville prata om här. I programmet intervjuas en fladdermusforskare och han anser att det inte ser speciellt trevligt ut på plats i Polen och verkar tycka att det överlag avverkas för mycket skog och kanske speciellt i de svenska skogarna som han använder sig av som ett avskräckande exempel. Och det är väl här jag skulle vilja komma till min poäng.

Vi lägger mycket fokus på att rädda världen, skogen, miljön, och det är väl inget fel med det, men lägger vi lika mycket energi på att rädda den mest utrotningshotade arten av alla: oss människor? Svaret på det är ett klart nej, tyvärr.

Är det så att vi har gett upp hoppet att vända den negativa och destruktiva trend vi ser hos den mänskliga rasen?

Vi äter ihjäl oss, vi knarkar ihjäl oss, vi slår ihjäl varandra och tar livet av oss, ibland aktivt, det vill säga vi begår självmord, eller så tar vi långsamt livet av oss genom det sätt vi lever på – så det är kanske inte så konstigt att vi vill rädda något, världen, då vi inte vet hur vi ska rädda oss själva – eller vet vi det men är helt enkelt för lata och bekväma att göra något åt saken?

Vi vet att en stor procent av alla sjukdomar är livsstilsrelaterade vilket innebär att vi blir sjuka genom det sätt vi lever på. Vilket även innebär att vi kan vända på trenden genom att ändra det sätt vi lever på. MEN, är vi intresserade av att ändra vårt sätt att leva?

Vi vill gärna äta våra kakor, dricka våra drycker, äta mat som kanske inte är den bästa för vår kropp. Trots detta så fortsätter vi. I många fall vill vi kompensera genom att börja träna, eller äta något som verkar nyttigt så att vi sen kan ”unna oss” något vi vet inte är bra för oss. Det är som att vi är två personer i en. En som vet vad som är bra för oss och en som inte verkar bry sig för fem öre. Detta fenomen kommer jag inte att diskutera i denna text men det är väl värt att fundera över denna destruktiva del av oss. Är det verkligen vi eller har vi även en del av oss som hela tiden försöker att sabba för oss?

Vart vill jag komma med denna text? Kanske öppna upp för möjligheten att vi kanske fokuserar på fel saker i livet. Om vi vill rädda världen kanske vi först måste rädda oss själva. Det låter väl inte så himla knäppt? Sen kanske jorden vi går på läks av våra blotta fotsteg.

Jorden läker sig själv konstant liksom vår kropp. Den enda skillnaden är att jorden inte arbetar emot sig själv i denna läkeprocess, vilket vi människor gör. Kanske inte medvetet eller med vilja men vi jag tror vi missar att se den större bilden.

De naturkatastrofer vi ser runtom i världen kanske inte är en slump. Kanske är det så att det vi ser är en organism, jorden, som gör sig av med den energi vi människor lämpar över på vår stackars moder jord. Och då pratar jag inte om avfall eller avgaser utan det sätt vi lever på, vilket på många sätt är rent dekadent. Jorden är en organism liksom vi människor och måste även den göra sig av med det som inte bidrar till dess harmoniska balans.

SÅ – kan det vara så att om vi vill rädda världen så behöver vi inte titta längre bort än oss själva? Vad vi har att jobba med för att göra livet vårt lite mer harmoniskt. Är vi kanske osams med någon? Är det något jag inte säger som jag skulle vilja säga till någon? Kanske tycker jag om någon men säger det inte. Det finns många enkla saker som bidrar till att vi mår bra och det kanske räcker…? Vi kanske inte måste rädda världen på det sätt vi tror. Vi kanske bara behöver vara oss själva!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s