Litar Vi På Våra Känslor?

Brukar ni göra som ni känner? Brukar ni följa er känsla? Jag finner det ibland svårt att göra det men ju mer jag lyssnar på vad som känns sant desto större känner jag att jag blir. Inte större i formatet kanske men större energimässigt. Det känns som jag får lite mer rymd i min kropp. Allt känns lite lättare. Å andra sidan då jag inte gör det som känns rätt kan jag känna mig inlåst och klaustrofobisk, nästan som att jag får panik.

Ibland kan det kännas svårt att verkligen göra det som känns rätt, jag vet.

Kanske för att vi vill vara andra till lags, även om vi nog inte är det på riktigt då vi inte är sanna mot oss själva. Hur kan man vara sann mot någon annan samtidigt som man inte är sann mot sig själv? Det går inte riktigt ihop. Nu vet jag att det finns dom som skulle argumentera att det inte finns någon sanning “as such” och till dem vill jag bara säga att så klart det finns, och det tror jag vi alla känner även om vi kanske inte alltid vågar tro på det.

Jag har träffat många som tvivlar på vad de känner även om vad de känner känns väldigt sant för dem. Det där tvivlet finns alltid eller ofta där. “Men hur ska jag kunna vara säker på att det jag känner är sant” kan jag ibland få höra.

Vad kommer det där tvivlet ifrån? Vem har planterat det i oss? Varför har vi låtit någon plantera det överhuvudtaget?

Ibland kanske vi inte ens känner att vi har förmågan eller styrkan att ta oss ur en situation som vi finner oss i.

Inom socialpsykologin finns det många så kallade “socialkonstruktionister” som anser att vi endast är sociala konstruktioner och att det inte finns någon sant själv. Allt är bara en konstruktion. Ganska deprimerande förhållningssätt om du frågar mig. Klart det finns en sanning om oss. Hur skulle vi annars kunna känna att vissa val vi gör känns rätt medans andra känns helt fel? Jag vet att vissa skulle kunna argumentera vad jag just sa men det struntar jag i.

Sanningen om oss människor är inte komplicerad, det är vi människor som gjort det komplicerat. Kanske det blir komplicerat för att vi gör det komplicerat. Nu upprepade jag mig men det var det värt. Kanske de vi innerst inne är skulle kunna få lite större spelrum om vi åtminstone kunde föreställa oss att det finns ett sant själv?

Visst, det sanna självet kanske behöver tid att utvecklas hos oss och vi behöver tid att lära känna oss själva igen men om vi inte ens tror att det finns ett sant själv hur ska vi då kunna finna tillbaka till det? Värt att tänka på. To be Continued.

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s