The inner Terrorist.

Today I read the headline of an article that said that “terrorism is not a psychological disease.” Ok, but it’s not a very healthy psyche that rests in someone able to commit these crimes on the other hand now is it? So what is the deal with wanting to use the word terrorism for certain forms of crimes? There has to be something driving this want instead of saying that it’s a mentally unstable person that is able to commit these crimes.

The funny thing, even though it’s anything but, is that when we hear about a crime being committed and we hear that it’s a terrorist attack there is something comforting in that even though that might sound contradicting, controversial and even wrong or absurd to your ears.

When we hear that it’s terrorism we can rest in our seats and see that as being the obvious wrong and I’m on the other side, which is then even more highlighted as it being the “right”. But is it right? Is our society a “right” society? Could it be that our drive to label something as it being terrorism is a way for us to be blinded to the possible reality that the way we live our lives might not be true?

And to take it even further could it be that the way we live our lives in society is actually fuelling these forms of behaviours? This would be a very hard one to swallow but it’s far from incomprehensible.

The rates of illness and disease are rampaging beyond any form of control and this is something that should be much more alarming than the now very strong focus on terrorism. Terrorism as we call it is totally inhumane and we know it, but more than four people are killing themselves in Sweden everyday. Isn’t that a form of terrorism we should also acknowledge? What form of inner terrorism is happening in someone that eventually choses to take their own life? What society nurtures this form of behaviour? It cannot certainly be a healthy one.

I think we need to start opening our eyes to what is actually going on around us and not get caught in the merry go round of looking outside of ourselves when there is a strong call for us to look within to what is going on in there. The cancer rates amongst lots of other illnesses are calling for us to listen up, not looking outside for answers. There is a lot going on inside of us and it could actually be that there is a form of terrorism already happening inside our selves that goes undetected and undiagnosed while we focus on what is going on on the outside.

Jag hatar att ha rätt.

Ja ni hörde rätt, jag hatar att ha rätt.

Finns det något som bättre tar död på en kärleksfull kontakt med en annan människa än viljan att ha rätt?

Det kan vara med en partner eller en kompis, det spelar ingen roll.

Ni vet, när båda bara vet att de har rätt!

Jag vet inte vilka erfarenheter ni har men de senaste gångerna det har hänt mig har jag bara känt en sån obeskrivligt obehaglig känsla. Man går in som i ett tillstånd av besatthet, där att ha rätt är det enda som är viktigt. Nästan maniskt. Och all kontakt med den andre personen försvinner. Det blir bara kallt och dött. Därför har jag ändrat strategi. När det händer nu så tar jag en paus, låter den där viljan att gå in i en faktabattle gå över, och sen kan jag komma tillbaka till att känna den där varma kontakten med den andra personen. Totalt värt det!

Anxiety – The Beauty or The Beast?

Some would say anxiety is a disease but I would say it’s not, it is a condition which means it is reversible. I am a living testimony of that. I was terrified of eating with others, even with close friends. I could get panic attacks but no one noticed because I was the master at showing a proper controlled face to the world, yet my inside was like a hurricane. I developed lots of skills to make sure no one noticed. I went to the toilet, I went to get some water, and some times I just left to let the steam out of the system.

This went on for many years and it was very very exhausting and it wore me down. Or it wore something down, something that’s been part of my behaviour for a long time; the need to control things, the need to appear perfect, the need to show an exterior that said everything was fine when that was not always the case.

I think I was quite remote from people before this happened. Up on a pedestal out of reach from people, and I liked it that way. I was never questioned for being this way yet some surely could feel it. During this period I also got very severe acne that had to be treated medically. This was another thing that felt to me devastating since I relied a lot on my looks, but now I couldn’t do that anymore and I was left feeling quite miserable, yet I always kept a well managed appearance that everything was fine.

Eventually I couldn’t keep this façade up any longer so I basically said when I felt this way what was going on and the funny thing was that nothing big happened part from me feeling very relieved. Some were a bit surprised that the most social guy on earth could feel this way, but part from that no big deal really yet for me it was like the heaven’s had opened up.

These feelings of strong anxiety and panic could still arise but now I had found a way to deal with it, and what I’ve discovered over the years is that anxiety is not something real yet it can feel very real if we give it power. It wants us to think that it’s mighty and strong and we are less but it if we give it a closer look it’s naught and it vanishes, yet up until that point it has all the strength in the word just because we give it that strength. It’s like a hologram, it’s just a mirage, stop giving it power and it will cease to be.

This might sound easy and it actually is but let me explain a bit more about why anxiety can come into our system.

We are made to shine, we are made to be who we truly are and that is something we cannot eradicate or take away it’s just the way it is. Holding ourselves back, holding what we have within us back will however create a huge block in our bodies that will eventually burst in one way or another. Anxiety is just us holding ourselves back, not speaking up, not wanting to be seen, us hiding from the world. It’s a tension that we create in our bodies. Now some might feel too afraid to be who they truly are and that might be fair to say but then we have to ask ourselves why that is; are we not encouraged to be who we truly are from young, are we made to think we have to be something, do something? We all know the answer to that don’t we so then we have to educate ourselves back knowing that it’s safe again. It feels like I could go on talking about this forever, and I will keep this conversation going, this is just the beginning.

With lots of love for now,

Matts

Expressing How We Feel – A Matter of Responsibility

A few weeks ago I had my scheduled laundry time. I live in an apartment and share laundry facilities so we have to pre-book this time. So early that morning it was finally my turn and I had from seven to twelve to make it happen… Everything was going as planned until I noticed that someone had sneaked in to put their laundry in a machine I wasn’t using at the time.

First I was quite cool with it, but then I felt it wasn’t all ok, so I decided to leave a little note – loving enough but firm. I felt confident to bring the truth of what I felt – not rock solid – but strong enough.

Then I saw through the window that it was my neighbour just across and I felt a bit like “Oh no, but I really like that person” – and that made me realise something very important…

Do I hold back expressing what I feel is the truth to people I happen to favour?

And if so, why is that? Is there a fear of losing them if I express how I truly feel? Is there a fear of being rejected? Maybe it’s more comfortable to express when it feels ‘safe’ and I have nothing to lose, so to speak. But that doesn’t really feel like an honest approach when it comes to relationships between people, and it doesn’t feel like an honest approach to life.

Furthermore, it brought to me an understanding that expanded the meaning and importance of expression…

It made me realise that when I feel like expressing something, it’s not for me to judge or assess whether I should express, because it’s not for me to hold onto.

And all of this, what I experienced this morning, brings to me a bigger understanding of life and our true purpose. It also showed me a more whole way of being with others, as I realise that what I feel isn’t for me to hold on to, but for someone else who has asked for it.

Sometimes, someone might be stuck in a pattern and might need to hear something to be shaken out of it, and if I hold back from expressing what I feel, I’m actually keeping them from evolving from something they might have already felt deep down is not true.

It also exposed that I make it about me when I question whether I should express or not.

So in my case, what happened this morning was a great opportunity to explore what it’s like to express when I feel the impulse to, and not hold back.

Enough times I’ve done that – holding back from expressing what I feel – and when I do that it feels like something is left in my body that is not mine. When I do express on the other hand, it’s such a freedom and my body feels much more spacious and alive.

Even if I allowed what I felt to be expressed this morning I realise that it will take some time to get used to it. I can admit there were doubts as to whether I should say it or not but this time I kept with the feeling and stood by it.

My fellow mate in the washing room seemed a bit reluctant in taking in what I shared with her though. I realise that it will take some time for us all to develop a true sense of communicating, since we basically communicate with a measured level of comfort to not have things come up that might be there to address.

What I experienced was a language that is not for the ears to hear but for the heart to feel and it really feels like the language of brotherhood – of humanity coming together as one – since its impulse is to make things work that aren’t truly working.

So when the silent asking is there next time I’ll do my best to stick with it because it’s worth it!

Deeply inspired by Serge Benhayon and Universal Medicine.

By Matts Josefsson, Säter, Sweden

Find the blog also on Expressing How We Feel – A Matter of Responsibility

Om Rädselpropaganda & Mediers Ansvar

När vi läser artiklar och dess rubriker kan vi börja inse hur lätt det är för medierna att spela oss exakt dit de vill ha oss. Den senaste tiden har jag läst mycket om “Ryssen”, hur de vill ge sken av att vi kommer kanske inom någon överskådlig framtid eventuellt att bli invaderade av Ryssland, as if. Rädsla är det farligaste som finns. När vi är rädda sätter vi upp vår guard, redo att försvara oss eller anfalla. I detta tillstånd är vi inkapabla att utvecklas så egentligen behöver det inte bli krig. Pudra oss med lite rädsla och vi kommer att gå kutryggade resten av livet – rädda och mindre benägna att vara öppna mot andra. Vi håller oss till “our kind”, stänger in oss, börjar se människor som oss och dem. Och i förlängningen är det precis detta förspel som leder till fysiska och väpnade konflikter vilket gör det så viktigt att vi är skarpsynta med vad som matas oss från medierna. Med detta som på fatet, har vi låtit oss bli påverkade eller tror vi att vi är opåverkade? Well, hur ser det ut i Sverige idag? Vilka partier röstar vi på? Är det en reflektion av människor som är fria och orädda? Nope, rädslan har nått i princip alla partier förutom kanske Feminististk Initiativ som verkar stå fast vid sin syn på att vi alla är lika. Majoriteten verkar ha smittats av rädslan och böjer och bänder på sina värderingar så de passar opinionen så att de inte skall tappa röster. Stå istället för det ni tror på och om vi väljare inte är redo för det so be it. Då vet vi i alla fall var ni står och om vi ändrar oss så vet vi var ni finns. Dessa partier finns inte idag, kanske förutom ett som jag nämnde. Så stäng inte in er själva utan fortsätt vara öppna. Låt er inte påverkas av de vansinnesdåd som sker runtom i världen. De är specifikt designade att få oss att tappa gnistan och gör vi det har de uppnått sina mål. Se det för vad det är men stäng inte igen portarna mot andra människor, det är det värsta som kan hända, då har de verkligen vunnit. Vi måste bli lite mer medvetna om vad som sker och inte bara läsa löpsedlarna och förfasas. Rädsle propagandan är inte ny, den har funnits länge och är väl känd – och de som håller i trådarna vet exakt hur de kan manipulera massan dit de vill. Så observera vad som händer, känn efter vad som händer och bli inte indragen i den emotionella turbulensen, det är precis vad de vill.

Relaterad Läsning
Refugees

The True Business Model

This article is aimed at spreading clarity into the world of business and finance. We need to understand that everything that exists in this world is a result of energetic occurrences and that the quality of that energy will produce an energetic outcome. If the intent is not to serve mankind and its members in whatever field one has chosen to the end product will always reflect the quality of that choice. If this sounds too far away we can always relate to the fact that every product and service will emanate the quality of the initial intent. In other words, some products just feels better than others, and this is a tangible example of how energy and intentions affect the world we live in and can experience.
What is now happening in the financial world and on the markets around the world is simply the fact that it hasn’t been built with a true and clear intent. If the economy of one nation can be influenced by the emotional state of its citizens, their leader or leaders, of some person’s statement, then it is not something that will hold in the near or distant future.
Why then is this so important to clarify? Because we all suffer from the lack of integrity and responsibility displayed in world affairs and economy. If we allow ourselves to be honest about our actions and take responsibility for them we can soon arrive at something that will truly serve all and not just the one person. This is important if what we seek is unity in the world.
So if we narrow it down, how is this important to your business? If what is presented above makes some sort of sense you will understand that since the world economy seems to regulate itself and everyone that has some form of dependency to that system will be affected by its fluctuations it is imperative to have beforehand built a solid structure within your own company. That solidity will be at hand if the intent is to serve the people that are to end up using your product or service. If it’s not, if it’s just about making money or if moneymaking comes first, you will sooner or later fall just like the markets have shown to. Greed is not a sustainable platform for anything to rest on, true service is. And the way to true success is always accompanied by an honest approach and since we cannot cheat energy or hide from its outcome it’s worth to start sooner than later…

Sounds interesting? Call me,

With Kind Regards

Matts Josefsson – Student in the Science of Energies

Joyfull Sound

Den sjuka normaliteten

Den sjuka normaliteten…

Det finns en gnagande känsla inom mig att allt inte riktigt är som det ska – när jag betraktar världen jag lever i blir jag först varse om att något känns fel. Först tror jag att det är mig det är fel på men sakta känner jag att jag tillåtit mig att bli del av det jag känner inte är som det ska. Ja ibland blir jag förvirrad själv men har på sistone även känt en liten besvikelse av att vi bara verkar ånga på utan att se vad som sker runtomkring oss – varför har vi till exempel låtit det bli normalt att vissa barn måste ta medicin för att klara av skolan? Varför har vi accepterat att det är normalt att vara trött efter vi har ätit mat? Varför har vi inte förmågan att se när barn i ett klassrum är för trötta för att jobba? Vad är det som gör att vi är mer upptagna att se till att barn gör uppgifter vi vill att de skall göra än att se till deras behov av vila? Jag kan fortsätta i all evighet känns det som och jag är inte klar ännu men alla dessa frågor cirkulerar i mitt huvud och jag känner att jag vill ha ett svar – kanske kommer jag inte att få det – kanske räcker det för mig att skriva dessa rader – eller så kanske jag inte slutar förrän jag får svar jag är nöjd med…
I min värld är det inte normalt att behöva dricka alkohol för att umgås, i min värld är det inte normalt att så många får cancer, i min värld är det inte normalt att inte vilja se vad som sker omkring oss, i min värld är det inte ok att på ett aggressivt sätt få elever att göra sina uppgifter, i min värld är det konstigt att vi inte ifrågasätter varför våra bidrag till forskning inte leder till att få svar på varför sjukdomen uppkommer även om vi kan hantera den på ett skickligt sätt, i min värld är det konstigt att vi accepterar ett liv som verkar sakna liv. Och varför blir jag så störd av allt detta? Kanske för att jag känner att det finns något mer till livet än det vi hittills accepterat som normalt…? Kanske för att jag själv accepterat allt detta men känner att jag vill dra mig ur? Är det tillåtet? Och vad sker om denna text kommer ut och alla kan se att det är jag som skrivit den? Det gör faktiskt inte så mycket – jag skulle nog snarare bli glad att jag faktiskt har modet att skriva vad jag känner och inte bry mig om vad andra tycker. Det skulle faktiskt vara en lättnad – som om barnet inom mig äntligen ger sig själv tillåtelse att berätta vad det känner och har funderat över under många år.
Så det är med en lite varmare känsla i bröstet jag avslutar detta brev och kan nog säga på återseende – jag är inte riktigt säker på att jag och min lilla pojke är nöjda med alla våra funderingar – det känns mer som början på något nytt.
Med varma hälsningar – Matts Josefsson

Bit Ihop!

Två små ord som kan betyda så mycket mer…
Vad är det egentligen vi säger med ”bit ihop”? Kan vi istället säga “låt bli att lyssna på vad du känner och kör på ändå”? När man säger det så låter det inte speciellt bra gör det? Varför uppmanas vi då att ibland ”bita ihop”? Säger kanske en tränare att vi ska ”bita ihop”? Måste kanske idrottare när det är motigt ”bita ihop”? Men att lyssna på vad vår kropp signalerar måste väl ändå vara viktigast – eller? Vi uppskattar ju de flesta av oss en kropp som fungerar som den ska och förhoppningsvis kan vi ha mycket glädje med den – men när det kommer till att sen lyssna på vad den har att säga – lyssnar vi då?
Och om vi inte lyssnar vad kan då hända på längre sikt – har vi tänkt på det?
Om vår kropp till exempel berättar för oss att den är lite frusen eller att den behöver vila och vi inte lyssnar – vad är det då vi kommunicerar med vår kropp? Att vi inte vill lyssna på den? Kan det då vara så att den för att nå fram måste använda sig av en annan form av kommunikationsmedel som har större möjlighet att nå fram? Vi vet de flesta att vår kropp är så delikat i alla dess funktioner och att den fungerar som den gör i sin helhet är nästan ett mirakel om man tänker på det. Men hur kan det komma sig att vi verkar ta detta för givet och nästan kräver att den ska fungera och banne den om den ger ifrån sig ett knyst om att den inte är nöjd… Det är faktiskt lite så vi verkar tänka – Vi kanske upplever att den sviker oss eller att den inte gör som vi vill att den ska göra men har vi egentligen lyssnat på vad den berättat för oss alla dessa år? Och varför lyssnar vi inte på kroppen till den grad att kroppen i sin tur är tvungen att berätta för oss med varierad grad av allvar att det sätt vi behandlar den på inte är ok? Kan det vara så att det inte är så bra att ”bita ihop” – att det kanske lönar sig mer att lyssna på vad kroppen har att säga om vi nu i slutändan vill må bra? Och kanske har kroppen något annat att berätta för oss när den slipper lägga fokus på att berätta vad det är vi gör som den inte trivs med…